Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Rikspolitik

Kunde vara tuffare…

Jo, jag menar mig själv. Och det är en tanke som allt oftare puffar på uppmärksamhet inom mig. Lite extra denna morgon då jag läser vad (och hur) Bitte Assarmo skriver om vår Justitieminister Morgan Johansson. Du får ett smakprov här:

”Januariöverenskommelsen bygger på att utestänga landets näst största – eller rentav största, om vi ska tro på de senaste opinionssiffrorna – parti från möjligheterna att påverka, men det slutar inte där. Överenskommelsen har dessutom skapat ett regeringsarbete som hindrar de styrande partierna att föra en vettig och tydlig politik. Det kompromissas hit och det kompromissas hit, och resultatet blir en tandlös och menlös plakatpolitik där medborgarnas vilja får stå tillbaka för partitopparnas egon.
Bara det faktum att det forna arbetarepartiet Socialdemokraterna överhuvudtaget samarbetar med fackföreningsfientliga Centern är svindlande – och det omvända är lika horribelt. Vad hände med partiet vars ungdomsförbund slog sig för bröstet med parollen Fuck Facket Forever?
Försvann ideologin ner i magen på Annie Lööf när hon tuggade i sig den där skon som hon serverades då hon svek väljarlöftet om att aldrig stödja de sossar hon alltid uttryckt ett sådant fisförnämt förakt för?

Det är många toppar i det samlade politikerväldet som förtjänar kritik. Men Morgan Johansson är kanske ändå den mest obehaglige av dem alla. Utan att blinka tar han sig friheter som ingen demokratiskt sinnad politiker skulle få för sig att göra – samtidigt som han envetet hävdar att de som ifrågasätter honom saknar respekt för demokratin.”
Läs gärna kommentarerna till Assarmos inlägg.

Där, i skrivandet, blir det ett kort uppehåll där jag i tankarna frågar mig själv ”Vad är det för korskallar till svenskar (?) som i senaste valet har röstat fram de S+MP-politiker som sitter i regeringen?”
Hm, 1998 (S) 130 (MP) av dem bor (bodde) i Vingåker…
Nå, det var i alla fall 410 färre S-röster och 116 färre MP-röster än i valet 2014.

Anders Leion skriver hos DGS:

”I Expressen 4/1 beskriver Johan Hakelius på ett roande sätt hur många av oss är så kära i våra gamla åsikter att vi håller fast vid dem, också när verkligheten egentligen övertygat om att de är felaktiga och föråldrade. Det är svårt att ändra åsikt. Det är kostsamt. Man kan förlora vänner och kanske till och med försörjning. Den som ändrar åsikt är därför en större hjälte än den som envist håller fast vid sin gamla – oavsett hur verkligheten förändras. 

De som tidigt förstod att den officiellt påbjudna invandringspolitiken var ett stort misslyckande, som själva grundade sitt ställningstagande på eget faktasamlande och som därigenom kunde stå emot den propaganda som partierna producerade och DN och andra spridde, de fick betala dyrt för sitt ställningstagande, i den mån de inte bara behöll det för sig själva.”

Det var lite om rikspolitiken det – om våra kommunpolitiker hyser jag personligen snällare tankar…