Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Media

Det var den veckan det…

Tänkte när jag när jag tittade ut genom köksfönstret innan jag just skulle börja äta min fredagslunch. Noterade att det på den nära åkern fanns ett 50-tal gäss som satt där orörliga i någon slags gemensam meditation. ”Borde de inte vid den här tiden på året befinna sig på betydligt sydligare platser en bit ner i Europa?”. Funderade jag och konstaterade att jag inte hade en aning (kunskap) om vilken slags gäss det var.
Sådant stör mig – när jag inte vet…

Kanske blev jag påverkad av gässens, till synes, mediterande, för jag hamnade i någon slags inre mental pratstund med mig själv – om mig själv. Egentligen var utgångsläget ungefär det att jag ”finner alla andra människor vara så konstiga” – vilket du då ska tyda – lever sina liv så annorlunda än jag själv. Men som en stund senare omvandlades till en klar syn på att den som är annorlunda är förstås jag själv.

Att jag kom att ändra mig på den punkten berodde nog på att jag medan jag långsamt tuggade i mig maten kom att tänka på den oerhört givande stunden vid datorn – sent i går kväll.
Bestående av en samvaro tillsammans med en två timmar och 17 minuter lång video om en tågresa (YouTube) mellan städerna Tirano (i norra Italien) och St Moritz i Schweiz.
En, för mig då, oerhört givande i film där vi tittare fick göra resan tillsammans med lokföraren inne i förarhytten.
En resa i lugnt tempo.
Med start kl 22.00 i går kväll – i Vingåker…

Tack gode Gud, säger jag så här i vid minnet – att hela resan var utan ”speakertext” vilket gjorde att jag helt kunde koncentrera mig på vad som visades under den mycket stillsamma, oerhört vackra, resan över/mellan de höga Alperna.
Som gav tid och möjlighet till eftertänksamma funderingar.

Jag har fördomar, ganska många faktiskt, de flesta om andra människor – här får du en:
”Om så alla i Vingåker tittade på den här videon är det nog bara jag – som förutom det vackra landskapet – också finner stor njutning av att se allt det gedigna arbete som funnits/finns bakom själva järnvägsbygget. Hur finurligt man förstått att bygga banan i den bergiga terrängen med sina djupa dalar. Den höga kvaliteten på stolparna som håller strömledningen på plats, den väl underhållna banvallen, banans signalsystem, de många vackra husen längs banan – osv”.

Minns också med välbehag den starka känslan av ordet frihet som ofta dök upp under tittandet. Som tydligaste kändes det när tåget tilläts åka genom orterna på dess gator. Tänk dig en järnvägsräls på Storgatan i Vingåker.
På den här sträckan i Schweiz var det hur naturligt som helst – utan att vare sig myndigheter eller befolkningen finner detta som en sak som kräver insats av speciellt slag i form av av ”extra beskyddande verksamheter”.
Då vill jag framhålla att här handlar det inte om spårvagnar utan passagerartåg med lok och en så där 6-8-10 vagnar.
Vill du veta mera om den saken – titta några minuter på utresan från Tirano. Eller klicka dig fram 30 minuter in i videon.
En fantastiskt välgjord video.

Under de stunder då resan mest visade rogivande vackra inslag fann jag emellanåt mig själv sittandes i djup längtan efter ”Där vill jag också bo” i ett samhälle där just ingen går kring med ”ängslans skygglappar” ständigt på sig – ett samhälle som inte strävar efter att ”överbeskydda sina medborgare från minsta tänkbar orsak till oro” – mest påhittad – av ängsliga personer hos våra myndigheter.
Och dem som bor i Läppe…

Sådana nattliga stunder unnar jag mig att njuta av – medan resten av landet begapar sig i saker som – Mellon. (se det som en liknelse)
Alltså – Ni andra är allt bra konstiga…