Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Antifeminism…

Har varit ordet jag funderat lite över de senaste dagarna – där påverkad av inlägg på vissa bloggar. För all del – jag har tidigare själv varit inne på samma ”tankegångar” efter att ha noterat hur vår ”feministiska Sverige” är på väg åt helt fel håll…

Det här är kanske inget för känsliga själar – men att saken kom upp igen beror bl a på att jag just läst vad Gunnar Sandelin skriver hos DGS under rubriken:
Unga kvinnor förstår inte att de håller på att sänka Sverige
Om du gör dig ”omaket”? att läsa vad Sandelin skriver så kan du läsa hans början som ser ut så här (för dig som inte orkar/vill ta del av en starkt ifrågasättande text om unga kvinnor):

Jag tror att det flesta människor tänker emotionellt därför att de vill ha åsikter som låter bra, som stämmer överens med deras självbild och står i samklang med den närmaste omgivningens värderingar. Att åsikterna ska vara omhändertagande, falla i god jord inom såväl den egna gruppen som i offentligheten, är ett kvinnligt förhållningssätt som har tagit kommandot i vårt postmodernistiska samhälle.

En oönskad konsekvens av självständigt och logiskt tänkande är att man kan komma fram till åsikter som man helst inte skulle vilja ha. En sådan åsikt som drabbat mig är att jag alltmer tycker att den kvinnoempatiska konsensusmentaliteten är direkt samhällsfarlig.”

I skrivande stund (11.30) finns där 91 kommentarer till vad Sandelin skriver. Alla, utom någon enstaka, håller med i vad han anför…

Det var den ena av de senaste artiklarna i ”ämnet” jag läst de senaste dagarna. Den andra har rubriken ”Fruntimmerslandet” och är skriven av Karl-Olov Arnstberg – och är vad jag tycker (just i skrivande stund) ännu mer rak på sak vad gäller sin kritik över kvinnor.
Om du förmår dig att ta del av Arnstbergs långa text så kan du finna följande avsnitt:

Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.

Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.

Slutklämmen där – är inte den en tydlig beskrivning av mig själv?
Frågar jag mig själv – smått förnöjd över den tanken…