Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

18 mars 2020

Någon gång ska man ju stiga upp ur sängen om morgonen, tänkte jag nyss, där jag – alldeles för tidigt om du frågar mig – satt vid köksbordet med min frukost och stirrade ut över de gråmulna omgivningarna. Ett envist regn fortsatte sitt droppande och jag förundrades över att en molnig himmel kan innehålla så mycket vatten.

Eftersom det var tidig morgon, utan andra förpliktelser än att senare bädda sängen, ingen fru eller barn att ta hänsyn till, kunde jag unna mig nöjet att ta reda på hur mycket vatten det finns i moln. Jag vaknar, inte bara för tidigt, jag vaknar också – alltid – nyfiken.
Alltså så här är det – berättar SMHI:

”Moln består vanligen av mycket små vattendroppar. Det finns även moln som består av iskristaller eller en blandning av vattendroppar och iskristaller. 

Molndropparna eller kristallerna är så små (radie omkring 5 mikrometer) att deras fallhastighet blir mycket låg, bara några cm per sekund. Till skillnad mot de millimeterstora regndropparna eller snöflingorna, som faller mot marken med några m/s, så svävar molndropparna länge, länge.

Om vi till exempel samlar ihop alla dropparna från en kubikmeter luft i ett Cumulonimbus (bymoln, åskmoln) får vi ungefär ett gram vatten. Detta kan verka vara litet, men ett typiskt Cumulonimbus är stort.
Antag att vi har ett Cumulonimbus som är tio km högt och vid basen är en gånger en km. Volymen av detta moln är då 10 miljarder kubikmeter, och alla dess molndroppar väger sammanlagt 10 miljarder gram.
Det motsvarar 10 miljoner kg eller 10.000 ton vatten.”

Men – varför försvinner inte molnen när det regnar? SMHI igen:
Förklaringen ligger i att nya molndroppar hela tiden bildas och att ny fukt tillförs samtidigt som vatten förs bort när det regnar. Vattenångan i luften kondenserar till nya molndroppar och ny vattenånga tillkommer från omgivningen.

Jaha, tänker jag, och får en vag känsla av att en stor del av den mängden hamnar på Vingåker. I alla fall denna onsdagsmorgon.
Ansåg jag vid återpromenaden från datorrummet till köksbordet.
Där jag igen hamnade i funderingar kring det här med tidiga morgnar.

På den tiden (1960-1967) när jag körde spårvagn i Stockholm var det hur naturligt som helst (för mig alltså) att stiga upp 03.45, en snabb fika med ostmacka, en kort sväng med hunden (för att frun i huset skulle kunna koncentrera sig på sönerna som skulle till skolan och inte behöva känna stress av en hund som behövde gå ut) för att 05.11 kunna köra ut spårvagnen från vagnhallen och börja dagens nöje (jo, jag älskade att köra spårvagn/Mustanger) att ta hugade resenärer – dit de nu ville åka.

Mustang…

Efter att spårvagnstrafiken lades ner 1967 blev det gymnasiestudier och jag blev därefter kontorsmänniska mellan 08-17. Vilket inte så där jättebra passade min ”intellektuella läggning” (lite skryt där) vilket fick mig att starta min första tidning år 1973.
Så småningom blev det så att jag själv bodde i Tyresö i södra Stockholm medan redaktionen hamnade vid Brommaplan i den norra delen.
I dag är jag säker på att ”vår” Greta skulle titta ogillande på mig när jag berättar att det – varje arbetsdag – innebar en timmes bilåkande (åt varje håll) genom ett Stockholm där bilköerna på Essingeleden var synnerligen sega…

I en sådan (Opel GT 1974) färdades jag…

Så här på ”gamla dar” blir jag en smula förvånad över mig själv och att jag då var så jämrans noga med att var den som var först på jobbet. Vilket gjorde att jag ”måste” gå upp extra tidigt om morgnarna.

Numera anser jag att detta var väl ett skoningslöst sätt att börja sin dag. Till vilken nytta?
Nå, jag lärde mig så småningom att börja jobba ”hemifrån” vilket innebar att jag sakta men säkert försköt min arbetstider – till allt senare tid på dygnet. Fram emot ett avslut vid midnatt så där.

Jag är ju pensionär och behöver egentligen inte gå upp före lunch – men det har blivit så att mitt sömnbehov har minskat till runt 5-6 timmar per natt vilket i samarbete med min nyfikenhet har gjort att jag oftast sitter där vi köksbordet vid 06.30-tiden och tittar ut över ängarna mot Hacksta-Ö.
Och njuter av livet – en ny spännande dag väntar ju…