Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Att kunna berätta

Finns det en del människor som kan – och som jag är jämrans avundsjuk på – men det är bara att inse sina egna begränsningar.
Men lutar mig lite tröstande emot uttalande ”Om bara de fåglar som sjunger vackrast sjöng i skogen skulle där vara väldigt tyst”.

Att jag kom att fundera över det var att jag läste den här texten:

”Under större delen av historien visste människan ingenting om 99,99 procent av organismerna på planeten, nämligen mikroorganismerna. Det berodde inte på att de var oviktiga för oss. Var och en av oss har miljarder encelliga organismer inuti kroppen, och inte bara som fripassagerare.
De är våra bästa vänner, och dödligaste fiender. En del smälter vår mat och rengör våra inälvor, medan andra orsakar sjukdomar och epidemier.
Men det var först 1674 som det mänskliga ögat för första gången såg en mikroorganism, när Anton van Leeuwenhoek tittade i sitt hemmabyggda mikroskop och förundrades över att se en hel värld av små varelser myllra i en vattendroppe.

Under följande 300 åren har människor stiftat bekantskap med ett stort antal mikroskopiska arter. Vi har lyckats besegra de flesta smittsamma sjukdomar de orsakar och vi har ställt mikroorganismer i läkekonstens och industrins tjänst.
I dag genmodifierar vi bakterier som producerar läkemedel och biobränsle och dödar parasiter.

Men det mest anmärkningsvärda och definierande ögonblicket under de senaste 500 åren, kom kl 05.29.53 på morgonen den 16 juli 1945.
I den sekunden sprängde amerikanska vetenskapsmän den första atombomben, i Alamogordo i New Mexico.
Från detta klockslag har mänskligheten haft förmågan att inte bara förändra historiens gång utan också att göra slut på den.” (min fetmarkering)

En sådan underbar liten (informativ) berättelse Yuval Noah Harari har åstadkommit för att nå fram till – slutklämmen…