Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Rikspolitik

Demokrati i alla ära, men…

Är det inte synnerligen märkligt, säger jag till mig själv, att livet är sånt att jag får nöjet att varje dag vakna till möjligheten att ta del av vad kloka människor berättar för mig – i texter eller i videoinslag på Youtube.
När jag funderat på den saken ett litet tag – vill jag ge mig själv lite beröm – för jag söker ju själv – av egen fri vilja – upp de här kloka människorna just för att få ta del av deras budskap.

Som nedanstående av Jan-Olof Sandgren på DGS som börjar sin krönika så här:
”Många svenskar är positivt inställda till ökad centralstyrning, till exempel i FN:s regi, något som Patrik Engellau uppmärksammade i den här krönikan.
Jag har svårt att tro att svenska folket plötsligt börjat gilla diktatur, för i grunden är vi nog lika frihetsälskande som vi alltid har varit.
Men när våra folkvalda ledare (från höger till vänster) beter sig som okunniga amatörer, utan förmåga att ta itu med helt vanliga samhällsproblem – det må gälla gränskontroll, skogsbränder, kriminalitet, sjukvård, skolgång, folkbokföring, kontroll av bidragsfusk eller vad som helst – sprids en känsla av vanmakt och i förlängningen en längtan efter ”professionalism”.

Demokrati i all ära, men om demokratin enbart låter oss välja mellan ett begränsat antal självupptagna medelmåttor som Stefan Löfven, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt eller Gustav Fridolin, kanske upplyst despoti är att föredra.
(min kursivering)

I skrivande stund – och innan min morgongröt har intagits – är jag starkt benägen att hålla med om det som står i den av mig kursiverade texten.

Och mina funderingar hamnade en kort stund i Vingåker, och hos våra lokala politiker. Jag vet just ingenting om dem eller vad de uträttar.
Vilket jag då inte alls menar – bara – är deras fel.
Men det får jag väl ta upp en annan gång…