Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Om drömmar…

Och drömmar, de krossas inte – de grusas. Nöts långsamt ner tills det enda som återstår är damm.
Två meningar jag läser i en bokrecension i Expressen och som försätter mig i något slags läge som – så ofta när jag läser – får mig att hamna i Vingåker.

Vad för slags drömmar har människorna i Vingåker? Kan man över huvud taget ha drömmar om man bor i Vingåker?
Dagens ungdomar?
Jag menar då inte av den typen ”Om jag vinner på Lotto – då…”
Ja, vad fan menar jag då då?
Jag vet inte – kommer i alla fall inte på de ord som skulle kunna beskriva vad jag menar. Och mina funderingar hamnar så sakteliga i mina egna ungdomsår – och de närmaste åren därefter.

Kan inte förstå annat än att jag måste ha haft framtidsdrömmar fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jag begrep att jag hade det. Så här långt efteråt vill jag tycka att jag i så fall – hela tiden levde i dem.
19-år gammal gifte jag mig med Sveriges vackraste flicka, vid tjugosex var jag trebarnsfar – tre grabbar som sedan dess förgyllt mitt liv.
Livet lekte. Det fanns hur många jobb som helst att välja mellan. Inga problem med att få lägenhet och vi unnade oss en ”femrummare” i Vårby Gård i Huddinge söder om Stockholm.

Skolorna fungerade perfekt med katederundervisning vilket gav grabbarna mängder av nyttiga kunskaper – med stöd från den kloka modern.

Motgångar? Jodå, jag minns tydligt hur vår glassiga BMW en gång drabbades av punktering på Autobahn under en av våra många utlandsresor…

Klart att jag raljerar – men jag kan inte komma ifrån känslan ”stackars dagens ungdomar” då jag inte kan förstå vad de kan få för framtidsdrömmar i ett nuvarande Sverige…

Jo du – på 1960-talet var det enkelt att leva…