Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Samma rubrik…

Som till förra inlägget menar jag ”Just inget speciellt” får duga för där jag satt på verandan och njöt av tillvaron kom jag att tänka på några ord som väcker små funderingar.
Eko-vänstern måste tala till vår fantasi – stod lite undanskymt under en artikel i Expressen som i en stor rubrik frågade: ”Vem vill leva på sin egen grönkål

För egen del kan jag inte påminna mig att jag någon gång tidigare i livet har smakat på – grönkål. Mitt intresse för ett smakprov är synnerligen lågt. Eko-vänstern bryr jag mig lika lite om…

Då vet du det – men du kan också nu få veta att när jag gick in i köket för att brygga mig lite kaffe – fortsatte jag (efter att ha startat bryggaren) direkt i i datorrummet enär jag plötsligt hamnade i en fundering över våra lokala politiska partier – och en tankeidé om en artikelserie…

Där finns ett gäng goda lokala KF-människor som inte (till mig då) hittills uppvisat minska förmåga att ”tala till min fantasi” – med sina politiska argument.
Som har förmågan att övertyga mig.
Som berättar någonting som skapar förväntningar inom mig.

De sista raderna där skapade någon slags inre dialog med mig själv – som efter en stund resulterade i ett självklart konstaterande:
”Hur fan skulle det kunna gå till?”
Att jag fetmarkerat de orden ska du nog tyda som ett slags bevis över hur osannolikt jag finner (tror) att där finns ett svar på den frågan.

Det kan bero på det goda kaffet – Zoegas Blue Java – som väckte någon sovande gen i kroppen som viskade: ”Du skulle ju kunna försöka lösa den saken själv” som i sin tur väckte en idé till en artikelserie där jag möter någon person från varje parti i ett slags samtal – ingen utfrågning utan just ett stilla samtal – där denne berättar för mig vad/hur deras parti skulle göra för att ”Vingåker är en bra kommun där vi skulle vilja göra den ännu bättre genom att”.

Du – en jävla usel idé – för då skulle jag – lika säkert som att där kommer ännu en Julafton – få ta del av en radda floskler.
Det vill säga – inte någonting som skulle kunna skapa, väcka, minsta sugande förväntningar inom mig.

Jag vill inte få veta hur jag kan piffa upp receptet på havregrynsgröt – jag vill bli sittandes i sköna förväntningar inför en kommande (beskriven) överdådig middag jag blivit inbjuden till – lite längre fram i tiden – för samtal med intressanta personer…

Jag väntar på inbjudan…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *