Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Utblickar…

Efter morgonpromenaden är det en ren njutning att brygga mig lite kaffe och mikra en av de frysta kardemummabullarna och sätta mig på glasverandan och titta ut över åkrarna.
Så även denna söndag då dagen mera blivit förmiddag än morgon.

Då har jag lätt att falla i småprat med mig själv som när jag undrade lite över vildgässen som jag inte sett på någon vecka. Tidigare i sommar passerade stora flockar om morgnarna över huset mest varje dag och landade på åkrarna ett par hundra meter bort. Sedan om kvällen passerade de åt andra hållet – antagligen för att söka nattläger, funderade jag.
Nu hade de varit osynliga och jag undrade om de redan hade farit söderöver.

Denna förmiddag kunde jag konstatera att – det hade de inte. För först kom en liten grupp på sjutton i plogform – han jag räkna. Gladde mig.
En känsla som jag vill beskriva som överväldigande gjorde morgonen ännu mer trevlig – för – plötsligt kunde jag se en bit bort att massor av gäss kom bortifrån åkrarna och som det såg ut – rakt emot verandan.
Över trehundra var de – kanske fyra – tänkte jag när de i fem plogformationer passerade över mitt hus och den närbelägna kyrkan.
Magnifikt…

En stund senare hörde jag den under hela sommaren närboende ringduvan sjunga sin entoniga och vemodiga sång. Som han – vill jag tro – så ivrigt under försommaren har förmedlat oss – i sin roll att vilja övertyga en hona om sin närvaro.
Jodå, under en tid hade han sällskap i de näraliggande träden. Nu verkar det bara vara han som är kvar – vilket förstås kan vara ett skäl till hans fortsatta vemodiga hoanden.

Har jag berättat om rovfågeln? Det är så att denna sommar har jag så gott som dagligen kunnat se hur en rovfågel (duvhök vill jag tro) makligt och avspänt elegant har seglat över åkrarna i sin koll över något ätbart. Den har jag aldrig under tidigare år sett.

Men fågeln har på något sätt gjort intryck på mig – då jag känt mig befryndad (du får googla) med fågeln.
Påminner den inte lite om hur jag lever mitt liv, funderar jag till mig själv – fri från plikter tar den livet för givet, gör emellanåt några vingslag för att komma upp lite högre, och seglar sedan vidare för att – där skiljer vi oss en smula fågeln och jag – jag letar inte efter föda utan mer efter sådant som ger mig en smula livsglädje.
Med gässen delar jag numera lusten att fara söderut om vintern.

Kom jag att tänka på.
Kaffet var gott – liksom kardemummabullen…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *