Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Närhelst lusten faller på

Var fyra ord jag läste i en krönika i dagens Fokus där Språktidningens redaktör Maria Arnstad använder dem i en text som behandlar – ord som byter betydelse. Fast, vad jag tror när jag börjar skriva – att just det kommer inte jag att fundera över…

Närhelst lusten faller på – är en god beskrivning över hur jag numera lever en stor del av mitt liv. I alla fall efter 2002 då jag plötsligt hamnade under samhällsbeskrivningen – ensamhushåll.
Bara för att du inte ska tro något annat – det blev för mig som att vinna en stor förmögenhet. (En jämförelse som alla begriper)

Vill jag beskriva det som, nu när jag kunnat ”komma ut” som den inbundne (introvert) person som jag föddes som. Du slipper mer ordande om det – för vad jag kände när jag läste de fyra orden var någon slags personligt uppvaknande ”Men så är det ju för mig” – i en kombination av någon slags – glädjekänsla.

Eller kanske ordet egentligen är – frihetkänsla. Funderade jag när jag minns de gånger då jag upplevt att ”lusten fallit på”.
Som att sitta där vid den tidiga frukostgröten och plötsligt säga till mig själv (ungefär då) ”Nä, nu struntar jag i det här – nu drar jag”.
Och efter en halvtimme så där, varit sittandes i den fulltankade bilen – på väg någonstans. Oftast utomlands. Och då via Rødby-Puttgarden där man inte behöver förboka färja.
Lübeck är ofta första stopp – 79 mil bort från Vingåker räknat.
Sedan får jag se vart lusten pekar.
Att packa resväskan tar mig runt 8 minuter och lika lång tid för att vattna blommorna så att de klarar sig en vecka.

Men det har numer blivit lite mer komplicerat – för där finns nu även en annan ”lust” – jag vill att Madame ska vara med på resorna.
Och – ännu en storvinst – det är hon gärna.
Men kan någon förklara för mig varför det tar över en timme för kvinnor att packa sin resväska/or?

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Media

Men varför då?

Är det ofta jag frågar mig när jag i de stora tidningarna (för all del – även i Kuriren) läser om ”märkligheter”. Som denna dag då jag i Expressens nättidning läser en artikel om en ”galen kvinna” som (enligt Expressens rubrik) spridit skräck under en flygresa så att planet tvingades återvända till avreseplatsen.

Det kan väl av någon tyckas märkligt att just den saken inte är det som upprör mig något särskilt (nåja) utan att det som fick mig att börja skriva dessa rader är att jag i artikeln kan läsa:
”Efter kaoset anslöt två stridsflygplan som eskorterade planet tillbaka.”

Hur jag än försöker – jag får inte ihop det. Varför finner journalisten det vara värt att ta med i sin text? Vad skulle dessa eskorterande stridsflygplan tänkas kunna uträtta?
Kan det vara så att den (som jag kan tänka mig är fallet) om flyg totalt ovetande journalisten ”tänker:
Det måste kännas tryggt för de övriga flygresenärerna ifall den ”galna kvinnan” skulle komma lös igen för då kan något av stridsflygplanen skjuta ner passagerarplanet”.

Jag vet inte – och erkänner gärna att jag själv ofta är ”totalt ovetande” om hur man som journalist ”tänker” på Expressen.
Eller på övriga media…

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

En nypa nostalgi…

Har jag ägnat mig åt denna onsdag där det var en bild på en spårvagn som fick mig hamna i det läget. Som snart väckte mina funderingar till mig själv över vad/vilka saker och händelser det har varit i mitt liv som jag nu på ålderns höst då tänker på.

Nu går jag utanför det där med att ha bildat familj och liknande självklara (?) saker/händelser. OK – jag var 19-år när jag gifte mig, vid 26 var jag trebarnsfar. Då har vi rett ut det.
Men jag tänker på tre andra saker – stora intressen – som betytt mycket för mig och gjort mitt liv – behagligt – är ordet jag tänker på.
Hundar – är det första ämnet. Född i en familj som alltid hade hundar vilket förstås påverkat mig. Fick min första alldeles egna vid en så där 15-års ålder. En schäfertik som blev mitt livs första stora kärlek och där vi tillsammans blev upptagna i en stor vänkrets inom Brukshundklubben.
Så småningom visade det sig att jag var begåvad med förmågan att kunna ”prata med hundar” vilket fick med sig att jag blev uttagen som (en av 26) att få göra ”lumpen” på Armens Hundskola i Sollefteå.
En underbar tid som jag minns med stor glädje…

Liksom de följande åren som innebar jobb som spårvagnsförare i Stockholm åren 1960-67. Då körde jag sådana här ”grejor” – Mustanger kallades de – och just detta exemplar har jag kört ett otal gånger.

Samtidigt var jag (och min fru) uppfödare av schäfer och jag blir smått tårögd vid minnet av hur underbart det kändes att kunna kliva in i valplådan och sätta sig ned bland de åtta stycken – sex-sju-åtta veckor gamla krabaterna som klättrade på mig och bet mig i tårna. Doften av nystädad valplåda…

Det var det här med hundar som påverkade mitt fortsatta liv. Av någon outgrundlig anledning blev jag tillfrågad om att ”bli redaktör för Schäftertidningen” – en medlemstidning för AFS ”Avelsföreningen För Schäfer”. 700 medlemmar.
Som så många gånger i mitt liv – tackar man inte ja går man miste om upplevelser.
Tidningar blev därefter mitt nya stora nya intresse.

Och ja, svarade jag också några år senare (1976) när man från Svenska Kennelklubben undrade om jag vill bli redaktör för deras (döendes) medlemstidning – Hundsport. 28 000 ex i upplaga.
När jag (sommaren 1980) tröttnade på det var tidningens upplaga 66 600 exemplar.

Hamnade sedan i Busstidningsbranschen där jag 1995 startade min egen ägandes branschtidning ”Bussbranschen” (om bussar, buss- och kollektivtrafik och bussturism) som jag 2013 sålde till hugad spekulant.

Vilket får den här lilla berättelse att hamna hos spårvagnar igen.
En av mina anställda på ”Bussbranschen” är numera egen chefredaktör för en tidning – Modern Stadstrafik.
Som han vill beskriva som – spårvagnstrafik.
Som det inte finns så mycket av i Sverige.
Och vill man berätta för trafikpolitikerna om spårvagnarnas förträfflighet i kollektivtrafiken måste man åka utomlands för att kunna göra reportage.
Och det gör han och jag den 20 mars då vi far (bilar) till bl a södra Tyskland och Österrike för att få möjlighet att beskriva – modern stadstrafik…
Som kan se ut så här:

Foto: Thomas Johansson.