Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Frågor frågor…

Jag blir smått galen – ständigt nya viktiga frågor jag måste ta ställning till. Bara några exempel från Göteborgs-Posten – där en ung kvinna ställer frågan:
”Varför är kvinnors kläder så väldigt mycket mer sexualiserade och avslöjande än mäns? Varför ifrågasätts detta inte mer, skriver Sophie.”
Och fortsätter med.
”I våras behövde jag köpa en ny baddräkt inför sommaren. Jag märkte då att baddräktsmodet i år är halv- eller helstring, och mycket riktigt har stränderna i år varit fulla av bar-rumpade kvinnor och tjejer. Kanske de också hade svårt att hitta något annat, eller så ser folk inget problem med detta. Jag undrar dock: varför är kvinnors kläder så väldigt mycket mer sexualiserade och avslöjande än mäns? Varför ifrågasätts detta inte mer? Jag tycker vi får fråga oss om detta är rimligt, om vi nu ska vara ett jämställt samhälle.
Vad säger det om hur vi ser på män och kvinnor?”

Tja, tänker jag och vill gärna själv svara på Sophies sista fråga.
Jag personligen ser oftast med lystna ögon på bar-rumpade kvinnor och tjejer. Och det skulle aldrig komma för mig att ifrågasätta den saken…

OK, det är min mening att du ska läsa de raderna med ett litet leende – men – det gjorde i alla fall inte jag när jag läser vad Adam Cwejman skriver i en ledare (i G-P) där rubriken frågar:
Varför delar MP scen med militanta djurrättsextremister?
Ingressen säger:
”Miljöpartiets språkrörskandidat, Rebecka Le Moine, deltog förra året i en manifestation tillsammans med organisationer som bedriver terror mot svenska bönder.”

Miljöpartiet skrämmer mig allt mer…

Och mina funderingar kring den saken hamnar i en fråga till mig själv
”Dämpas möjligen min ångest över den saken om jag köper mig en flaska:

Som synnerligen obegåvad whiskykonsument tvivlar jag på den saken.
40 kr per centiliter är inget för mig – men kanske för andra dumskallar…
Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Tycka-synd-om

Jag kan nog tro att det har med att jag slutat jobba, eller ska jag rätteligen beskriva det som – slutat vara företagare – som är den största anledningen till jag ”på gamla dar” blivit betydligt mer intresserad av politik. Till att börja med rikspolitiken men sedan jag 2014 hamnade i Vingåker har intresset alltmer hamnat inom kommunpolitik. Och så småningom huvudsakligen hos den kommunpolitik som vi har i vår kommun.

Jobbar man inte så får man mer tid över för annat – som sina fritidsintressen och resor – eller politik då – i mitt fall. För något vill jag ju ha för mig där jag sitter och funderar i favoritfåtöljen…
Och där mina virvlande tankar oftast sätts i gång av vad jag läser.
Som när Rebecca Weidmo Uvell skriver om Fairtrade och jag vet att vår kommun är ansluten till den ”märkligheten”.

Och blir en smula fundersam över varför jag blir så irriterad över att Vingåkers kommun är medlem i Fairtrade.
(Nu vet jag inte om den är det just denna dag men har i alla fall varit. Jag har ställt fråga till kommunen om den saken men inte fått svar)

Den som vill veta – frågar oftast herr Google – så även jag, och får då veta att det just inte är en betungade ekonomisk fråga för vår kommun att vara medlem. Kommuner med färre än 10-tusen invånare betalar (betalade 2017) 5000 kr per år. Det tillkommer andra kostnader och utlovade ageranden.

Du kanske inte är så där väl förtrogen med vad FairTrade står för och hänvisar därför då till den här länken som utförligt redovisar vad ”det hela handlar om”. Ladda gärna ner rapporten 2018 – en pdf…

Nåväl – utan att jag riktigt vet på kronan – så handlar det inte för vår kommun om så stora pengar. Och bland allt annat ”slöseri” som kommunen roar sig med kan jag väl möjligen även stå ut även med att kommunfullmäktigeledamöterna har en lusta att framstå som moraliskt högtstående (Fairtrade handlar ju i botten om att den som köper fairtrade-varor gynnar småbönder – t ex kaffebönder – någonstans i världen) utan det jag reagerar på är att – enligt mig – ska inte kommuner ägna sig åt att använda skattepengar för att – bevisa någon slags kommunal ”tycka-synd-om-känslor”.
(Om det nu inte handlar om t ex våra äldre i kommunen)

En kommun är inte en sådan varelse att den kan känna känslor – men det kan människor – som KF-ledamöter. Och om de privat vill värna Fairtrade, så gärna det – men jag vill inte att den gör det ”å min vägnar” för ”mina skattepengar”.
En kommun ska – bara – ägna sig åt sina kärnverksamheter – och jag svårt att föreställa mig att t ex Fairtrade är en av dem…

Och hör sen…

PS – om det där med att ha mer fritid. Jag som gillar att vara ute i skog och mark funderar på om jag ska försöka mig på orientering – igen.
Förra gången gick inte helt bra – det slutade med att de måste kalla in ”Missing people”

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

PRO-funderingar…

Plötsligt händer det – är en reklamsnutt som Trisslotteriet använder sig av. Samma ord vill jag skriva om mig själv eftersom jag denna dag har anmält mig som medlem till PRO i Vingåker. Någonting som hittills varit (för mig då) lika osannolikt som att jag skulle söka asyl i Nordkorea…
Det jag tidigare hade fått ta del av om föreningens verksamhet de senaste åren fick mig att tänka så. Vilket fick mig – för ett par år sedan att känna samma känsla som många svenskar har idag om de migranter som vill in i Sverige ”De tycker synd om dem.”

Det var precis så jag kände för dem som då var medlemmar i lokala PRO. Jag tyckte synd om dem som inte fick uppleva någonting bättre. Och så tog jag mig för att till dåvarande styrelsen komma med förslag på hur verksamheten skulle kunna förbättras – betydligt!
Inte genom att ringa och berätta – utan jag tog fram skriftliga förslag/exempel/bilder på hur föreningens olika aktiviteter skulle kunna marknadsföras bättre. Med kanske för några, den märkliga tanken att ”det skulle locka fler att delta, kanske rent av locka fler att bli medlemmar”.
Intresset från styrelsen var noll. Inte minsta reaktion utom ett litet ängsligt pip från de ansvariga för föreningens usla hemsida – där de avsvor sig allt ansvar för hur hemsidan sköttes.
Hur det är med den hemsidan denna dag kan jag inte berätta för jag kan inte på internet hitta den överhuvudtaget.

Nåväl – så kom det sig att min närmsta granne – Göran Johansson – nyligen valdes till ny ordförande i PRO-Vingåker – vilket återuppväckte den gamla ”tycka-synd-om-känslan” – som fick mig att betala medlemsavgiften för att i alla fall besöka några medlemsmöten för att se om där – för medlemmarna – finns någon liten del (inslag) som ger besökarna/medlemmarna en gnutta ”intellektuell stimulans”.
Och finns det inte det – är min avsikt att försöka medverka till att det blir så. (Därmed inget ont sagt om kaffe och smörgås med vidhängande lotterier)
PRO Vingåker har de senaste åren mest verkat som en ”ungdomsavdelning” inom en annan lokal förening – ”Bårhuset vänner”.
Så kan vi väl inte ha det – eller hur Göran Johansson?

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Fredagsdags…

Jo, jag vet att jag är tjatig men kan inte låta bli att igen berätta – rent av skryta över – att fredagar gillar jag lite extra (nästan som måndagar) eftersom tidningen Fokus – om morgonen – kommer i brevlådan. Mitt skryt ska nog då ses som att jag förhäver mig en smula eftersom jag – men inte du – därmed tar del av vad kloka människor skriver…

Då har vi rätt ut det och jag kan fortsätta med att jag nu läste en krönika som behandlar ämnet avundsjuka. Författare och visasartisten Finn Zetterholm är den som skriver och där han börjar sin text med en liknelse som fick mig att hamna i ett slags funderingsläge.
Raderna berättar:

”När författaren Bertil Schütt fyllde femtio år firades han av kollegerna med middag på restaurang. Då de började sjunga för honom sjön Bertil Schütt högra än alla andra.
Men Bertil, du ska inte sjunga: Ja, må han leva!, sa kollegerna.
Det är ju du s0m fyller år.

Men jag är den ende som menar det, svarade han.”

Mmm – sug på den du – bäste läsare. Det gjorde i alla fall jag och minns alla gånger jag sjungit ”må han leva uti hundrade år” utan att mena ett skit med den saken. Utan låtit mig dras med – för att – ?
Och när jag hamnade i denna min privata fundering undrade jag lite över hur många andra liknande ”skitsaker” jag låtit mig ta del av…

Därefter vill jag föra fram Zetterholms formidabla beskrivning av ordet avundsjuka och vad som ligger där bakom. Och kraftigt nicka medhållande – när jag läser:
”Gör grannarna avundsjuka med en lyxgrill (pris 63 000 kr) stod det i en annons häromdagen. Avunden är den viktig drivkraft i konsumtionssamhället.
Den bygger på att man jämför sig med någon annan.”

Jaha, tänker jag och glor på grannens lyxiga Volvo av hög prisklass.
Men nu begriper jag mig inte på mig själv – för jag känner inte minsta avundsjuka – eller ens missunnsamhet.
Medan jag funderar vidare över den saken låter jag tankarna göra en kort paus hos Miljöpartiet som nu vill – kraftigt – höja bilskatten.
Av ren missunnsamhet, viskar han bakom örat, som inte alls delar MPs farhågor över att koldioxiden kommer att ta död på allt levande.

Jag svarar honom inte på just det påståendet men undrar om MP förstår att det kommer att bli negativt för t ex alla små fraktföretag som är så viktiga som smörjmedel för ett väl fungerande samhälle.
MP har svaret på den farhågan…

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Om biblioteken…

Läser en text om hur våra bibliotek sägs ha förändrats. Förutom att jag är en smula avundsjuk på skribentens eleganta formuleringskonst – noterar jag även med viss förvåning att jag inte har besökt vårt lokala bibliotek på åratal…
Läs och njut (?):

”Avståndet mellan bröliga mobilpratare och våld är såklart enormt och kanske är det två skilda diskussioner. Men som bibliotekarie, placerad på biblioteksgolvet ett antal timmar varje vecka, ser jag ändå ett samband.
Det handlar om den tynande omsorg om biblioteksrummet som orsakas inte minst av biblioteksbranschen själv, en bransch med mindervärdeskomplex som sneglar mot närmsta förändringskonsult som dreglar efter att biblioteken ska likna en migränkäck lördag på Ikea.
Jag blir galen om jag ser ännu en ”nydanande” kampanj av typen ”bibliotek – inte bara böcker”.
Jag får krupp om jag tvingas uthärda ytterligare en konferens där slagorden ”mötesplats”, ”vardagsrum” och ”allaktivitetshus” blinkar mot mig i en powerpoint.”

Innan jag kom till Vingåker 2014 bodde jag i Västerås och var trägen besökare vid det stora fina biblioteket beläget alldeles intill Domkyrkan. Minst ett par-tre gånger i månaden.
I Vingåker högst tre gånger sedan inflyttningen.
Jag har inte alls tänkt på den saken – förrän nu – att jag finner just ingen anledning alls för mig att göra ett återbesök.
Kanske det beror på vad en bekant till mig skriver i sin blogg:

Jag och många med mig besöker aldrig vare sig bibliotek eller simhallar längre. De är inga oaser med tystnad, lugn och ro längre.
Vi fredliga, vänliga, kyliga och inte högljudda svenskar har trängts undan från dessa offentliga rum. Istället har de övertagits av bråkstakar.
Det är inget som har skett idag! Men när myndigheter och politiker under mycket lång tid har blundat för problemen så har de eskalerat!

Hur det är med den saken här i Vingåker har jag ingen aning om – men känner heller ingen lust att ta reda på just den saken.
Lite sorgligt – faktiskt…