Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Media

Märkliga media…

Tänker jag allt oftare – känns det som – då jag läser artiklar där jag blir sittandes i funderingar över ”Varför skriver de så här?”. Vilket förstås kan bero på att jag (emellanåt – tack) är lika korkad som vilken vanlig MP-väljare som helst.

Nåväl – jag läser i Expressen:
Corona härjar bland fattiga – rika klarar sig

Lågt valdeltagande, hög arbetslöshet och utbredd trångboddhet präglar flera utsatta förorter. 
Där finns även högst andel smittade av covid-19.
Smittan sprids mest och snabbast i Sveriges fattigaste områden, visar Expressens kartläggning av 130 postnummer.
I överklassområden som Djursholm och Östermalm är det näst intill smittfritt.

Hm – vad förväntar sig Expressen att jag tänka-uppleva inom mig – när jag läser texten? Då kan jag erkänna – och berätta för Expressen – att min första tanke var ”Det skiter väl jag i” eftersom det huvudsakligen handlade om Stockholm.
Men efter en stund slutade jag vara på MP-väljar-nivå och fortsatte fundera över det där med att ”givetvis vill Expressen påverka med sina artiklar”.
Det vet jag ju att tidningar vill – eftersom jag varit tidningsägare i 33 år, och redaktör för andras tidningar åren 1967-1981.

Expressen skriver:
”Detaljerade uppgifter om spridning av covid-19 i Stockholm har under pandemins inledning belagts med sekretess av smittskyddsenheten i Stockholm.
Men Expressen har nu fått ut uppgifterna för ett hundratal postnummerområden.
Siffrorna avslöjar en avgrundsdjup skillnad mellan rika och fattiga områden i huvudstadsregionen.”

Om jag läser orden avgrundsdjup skillnad om någon händelse blir jag oftast nyfiken på vad som avses och i de flesta fall förväntar jag mig att – tidningen – då med braskande rubrik ”Vi avslöjar – dvs pekar ut någon skyldig.

Vilket jag inte finner i den här artikeln – som visserligen antyder orättvisor av något slag – en orättvisa – av för tidningar ”rätt sort” dvs den gynnar rika framför fattiga.

Så kan jag framför mig se hur man på Expressens redaktion vrider sig någon slags olust när de (måste) skriva:
Det är i de fattigaste och mest trångbodda förorterna som covid-19 fått hårdast fäste och flest vårdats på sjukhus.

För – även Expressen förstår att det inte är de rikas ”fel” att där finns ”fattiga och trångbodda förorter” utan ”felet” finns lättare att hitta hos redaktionens ”vänner” – regeringen med bihang…

Och tar till storsläggan (suck) genom att pipa:
Trots virusets tydliga socioekonomiska koppling har statsminister Stefan Löfven nästan uteslutande pratat om misslyckandet med höga dödstal på äldreboenden.

Tänka sig – så upprörd jag blir!

Nästan lika mycket som när jag läser:
– Vi kommer fortsätta att titta på de här grupperna för att se varför de drabbats mer än andra, säger statsepidemiolog Anders Tegnell.

Det innebär väl att han läser vad Expressen skriver:
Trots virusets tydliga socioekonomiska koppling – och kommer med förslag (typ) att vi nog inte ska ha sådana bostadsområden.
Eftersom artikeln handlar om läget i Stockholm förväntar jag mig att MP återkommer med kravet på att lägga ner Bromma flygplats och bygga bostäder på den marken i stället.
Med förtur för Somalier – antar jag…

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Samma rubrik…

Som till förra inlägget menar jag ”Just inget speciellt” får duga för där jag satt på verandan och njöt av tillvaron kom jag att tänka på några ord som väcker små funderingar.
Eko-vänstern måste tala till vår fantasi – stod lite undanskymt under en artikel i Expressen som i en stor rubrik frågade: ”Vem vill leva på sin egen grönkål

För egen del kan jag inte påminna mig att jag någon gång tidigare i livet har smakat på – grönkål. Mitt intresse för ett smakprov är synnerligen lågt. Eko-vänstern bryr jag mig lika lite om…

Då vet du det – men du kan också nu få veta att när jag gick in i köket för att brygga mig lite kaffe – fortsatte jag (efter att ha startat bryggaren) direkt i i datorrummet enär jag plötsligt hamnade i en fundering över våra lokala politiska partier – och en tankeidé om en artikelserie…

Där finns ett gäng goda lokala KF-människor som inte (till mig då) hittills uppvisat minska förmåga att ”tala till min fantasi” – med sina politiska argument.
Som har förmågan att övertyga mig.
Som berättar någonting som skapar förväntningar inom mig.

De sista raderna där skapade någon slags inre dialog med mig själv – som efter en stund resulterade i ett självklart konstaterande:
”Hur fan skulle det kunna gå till?”
Att jag fetmarkerat de orden ska du nog tyda som ett slags bevis över hur osannolikt jag finner (tror) att där finns ett svar på den frågan.

Det kan bero på det goda kaffet – Zoegas Blue Java – som väckte någon sovande gen i kroppen som viskade: ”Du skulle ju kunna försöka lösa den saken själv” som i sin tur väckte en idé till en artikelserie där jag möter någon person från varje parti i ett slags samtal – ingen utfrågning utan just ett stilla samtal – där denne berättar för mig vad/hur deras parti skulle göra för att ”Vingåker är en bra kommun där vi skulle vilja göra den ännu bättre genom att”.

Du – en jävla usel idé – för då skulle jag – lika säkert som att där kommer ännu en Julafton – få ta del av en radda floskler.
Det vill säga – inte någonting som skulle kunna skapa, väcka, minsta sugande förväntningar inom mig.

Jag vill inte få veta hur jag kan piffa upp receptet på havregrynsgröt – jag vill bli sittandes i sköna förväntningar inför en kommande (beskriven) överdådig middag jag blivit inbjuden till – lite längre fram i tiden – för samtal med intressanta personer…

Jag väntar på inbjudan…
Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Media

Just inget speciellt…

Tänkte jag skulle kunna vara en lämplig rubrik till denna förmiddags små upptäckter och funderingar. Vilket även kan tydas att jag misstror mänskligheten i tanken att ”alldeles för många finner inte samma saker som jag själv finner vara intressanta att ta del av.”

Så får du ett exempel på en slags läsning som kittlade mina funderingar och lockade fram både ett leende och ett slags välbefinnande.
Patrik Engellau, hos DGS, skriver en finurlig text kring det här med ordet – värdegrund. Som börjar så här:

”Jag har aldrig brytt mig så mycket om sport och idrott och har därför inte satt mig in i de existensvillkor som råder i den delen av samhället. Men nyligen gjorde en vän mig uppmärksam på vad som pågår – varje dag! Först trodde jag honom inte. Vi lever ändå år 2020. Skulle inte idrotten ha kommit längre? Jag beslöt att fördjupa mig i ämnet.

Det blev en skakande upplevelse. Inom idrotten råder total nonchalans inför allt som vårt samhälle står för, framför allt värdegrundstesen om allas lika värde. Inom idrotten förhånas den principen ständigt. Jag vågar påstå att idrotten systematiskt bespottar och förlöjligar vårt samhälles ädlaste och renaste strävanden. Om detta skett av oaktsamhet hade man kanske kunnat ha överseende, men så är det inte, ty överträdelserna är noga uttänkta och överlagda.”
(missa inte kommentarerna)

OK, du får det direkt – det krävs att där finns humorgener i din kropp och begåvningen – att ur en text begripa vad som där egentligen menas – för att förstå njutningen av att läsa texter av det här slaget.
En bristvara i Sverige om du frågar mig…

Och det var det om det det…

Det kan bero på värmen men jag blir totalt oförstående när (vissa) bekanta påstår att jag ”skriver för långa texter”.
För all del – de kanske anser att det jag skriver inte är speciellt intressant – men – det framkommer med all tydlighet (i vad de för övrigt säger) att de, rent allmänt, ogillar långa texter.

Då skulle jag vilja slå dem i huvudet med den här krönikan av Peter Kadhammar i AB. En fullkomligt lysande – stillsam och hjärtevärmande hyllning – till den svenska sjukvården.
Tycker jag alltså!