Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Rikspolitik

Våra beslutsfattare…

Har det inte för lätt – tänkte jag nyss när jag läste vad Lennart Bengtsson (som du borde veta vem det är) skriver i en kommentar till en artikel på DGS. Med ordet beslutsfattare i rubriken menar jag här våra riksdagsledamöter och där speciellt dem i regeringen. Där de senare f n är kraftigt ifrågasatta för sin – inkompetens.
Hur det är med våra lokala kommunpolitiker behöver jag fundera lite mer över.
OK – Så här skriver Bengtsson:

”De flesta samhällen fungerar huvudsakligen bara när inget oförutsett inträffar. När det oförutsedda inträffar som dagens corona situation eller någon naturkatastrof som omfattande skogsbränder, jordbävning eller vulkanutbrott står myndigheterna handfallna då de förväntar sig att någon skall tala om vad de skall göra då de inte hittar något i sitt regleringsbrev.
Det vore betydligt förnuftigare att reducera antalet myndigheter till ett minimum, med mer allmänt formulerade ansvarsområden och samtidigt placera kompetenta och garanterat handlingsförmögna personer i dess ledning. Dessa skall också kunna ställas till ansvar för sina beslut.

Det är ju faktiskt så att det är först när något allvarligt och oväntat inträffar som medborgarna verkligen behöver fungerande myndigheter.
Som det nu är har många myndigheter blivit en belastning eftersom de helt enkelt inte längre behövs utan har kommit till som följd av aktivism från diverse intressegrupper. (min kursivering)
Dessutom borde många nationella myndighetsfunktioner kunna ersättas av överstatliga för att bättre försäkra sig om tillräcklig kompetens. I dagens läge skulle svenska folket till exempel ha varit bättre betjänade av en folkhälsomyndighet från ett annat land som Norge eller Finland. Detta gäller inte minst alla de som redan avlidit eller ligger för döden.”

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Rikspolitik

Demokrati i alla ära, men…

Är det inte synnerligen märkligt, säger jag till mig själv, att livet är sånt att jag får nöjet att varje dag vakna till möjligheten att ta del av vad kloka människor berättar för mig – i texter eller i videoinslag på Youtube.
När jag funderat på den saken ett litet tag – vill jag ge mig själv lite beröm – för jag söker ju själv – av egen fri vilja – upp de här kloka människorna just för att få ta del av deras budskap.

Som nedanstående av Jan-Olof Sandgren på DGS som börjar sin krönika så här:
”Många svenskar är positivt inställda till ökad centralstyrning, till exempel i FN:s regi, något som Patrik Engellau uppmärksammade i den här krönikan.
Jag har svårt att tro att svenska folket plötsligt börjat gilla diktatur, för i grunden är vi nog lika frihetsälskande som vi alltid har varit.
Men när våra folkvalda ledare (från höger till vänster) beter sig som okunniga amatörer, utan förmåga att ta itu med helt vanliga samhällsproblem – det må gälla gränskontroll, skogsbränder, kriminalitet, sjukvård, skolgång, folkbokföring, kontroll av bidragsfusk eller vad som helst – sprids en känsla av vanmakt och i förlängningen en längtan efter ”professionalism”.

Demokrati i all ära, men om demokratin enbart låter oss välja mellan ett begränsat antal självupptagna medelmåttor som Stefan Löfven, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt eller Gustav Fridolin, kanske upplyst despoti är att föredra.
(min kursivering)

I skrivande stund – och innan min morgongröt har intagits – är jag starkt benägen att hålla med om det som står i den av mig kursiverade texten.

Och mina funderingar hamnade en kort stund i Vingåker, och hos våra lokala politiker. Jag vet just ingenting om dem eller vad de uträttar.
Vilket jag då inte alls menar – bara – är deras fel.
Men det får jag väl ta upp en annan gång…

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Rikspolitik

Sena söndagsfunderingar

…kan ju t ex börja med att det varit en smula frustrerande att ha varit bortkopplad ett par dagar från att ha haft möjlighet att uppdatera mina sidor. Webbhotellet jag varit kund hos i snart sex år fick den 1:a februari nya ägare och det innebar förstås en del tekniska svårigheter. I alla fall för oss kunder…
Nå det finns värre saker i livet än sådana små fadäser. I alla fall om man Socialdemokrat tänkte jag för en stund sedan efter att hos ledarsidorna.se läst bl a dessa rader:

Den svenska socialdemokratin är det parti som i högsta grad sett väljarna som några som ska anpassa sig till partiets senaste linje. Ledningen inser inte att den för allt fler bara utgör en skattefinansierad organisation bestående av medelmåttor. Tiden då man föds till socialdemokrat och dör som socialdemokrat är snart över i Sverige.
Som på så många andra ställen i Europa.”

Tuffa ord i artikel av Chris Forsne som börjar – vill jag tycka – ännu mer kritiskt om S:
En ledare ska ingjuta hopp hos folket, ge framtidsvisioner och se helheten men inte glömma de mest utsatta. Just ett sådant tal höll Boris Johnson vid midnatt i förrgår när Storbritannien trädde ut ur EU. 
Det samtidigt som Stefan Löfven och socialdemokraterna blivit en symbol för ett svenskt förfall

Även om S i Vingåker minskade med 3,1 procent i senaste kommunvalet kan man väl knappast inte beskriva det som ”ett förfall” så var det i alla fall 154 färre röstande i Vingåker som gav S sin röst i kommunvalet 2018.

Nu görs det (väl) inga lokala opinionsmätningar – men om man ska göra sig den tanken att överföra Socialdemokraternas allt lägre siffror på riksplanet – lär det vara flera ortsbor som kan tänka sig rösta på annat parti år 2022.

En ledare ska ingjuta hopp hos folket, ge framtidsvisioner och se helheten men inte glömma de mest utsatta. Läser jag igen och funderar över vad jag möjligen har får åsikt om detta och Vingåker.

Jag blir faktiskt en smula överraskad av mig själv – att gnällpellen jag – inte genast får starka negativa tankar om den saken.
I stället hamnar i funderingar kring det här att ”i så fall ska det väl gälla alla de ledare i som finns hos våra lokala partier”.
Men i så fall kan jag väl lägga till att det märker jag just inte så mycket av i så fall…

Men det kanske kommer…

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Rikspolitik

Kunde vara tuffare…

Jo, jag menar mig själv. Och det är en tanke som allt oftare puffar på uppmärksamhet inom mig. Lite extra denna morgon då jag läser vad (och hur) Bitte Assarmo skriver om vår Justitieminister Morgan Johansson. Du får ett smakprov här:

”Januariöverenskommelsen bygger på att utestänga landets näst största – eller rentav största, om vi ska tro på de senaste opinionssiffrorna – parti från möjligheterna att påverka, men det slutar inte där. Överenskommelsen har dessutom skapat ett regeringsarbete som hindrar de styrande partierna att föra en vettig och tydlig politik. Det kompromissas hit och det kompromissas hit, och resultatet blir en tandlös och menlös plakatpolitik där medborgarnas vilja får stå tillbaka för partitopparnas egon.
Bara det faktum att det forna arbetarepartiet Socialdemokraterna överhuvudtaget samarbetar med fackföreningsfientliga Centern är svindlande – och det omvända är lika horribelt. Vad hände med partiet vars ungdomsförbund slog sig för bröstet med parollen Fuck Facket Forever?
Försvann ideologin ner i magen på Annie Lööf när hon tuggade i sig den där skon som hon serverades då hon svek väljarlöftet om att aldrig stödja de sossar hon alltid uttryckt ett sådant fisförnämt förakt för?

Det är många toppar i det samlade politikerväldet som förtjänar kritik. Men Morgan Johansson är kanske ändå den mest obehaglige av dem alla. Utan att blinka tar han sig friheter som ingen demokratiskt sinnad politiker skulle få för sig att göra – samtidigt som han envetet hävdar att de som ifrågasätter honom saknar respekt för demokratin.”
Läs gärna kommentarerna till Assarmos inlägg.

Där, i skrivandet, blir det ett kort uppehåll där jag i tankarna frågar mig själv ”Vad är det för korskallar till svenskar (?) som i senaste valet har röstat fram de S+MP-politiker som sitter i regeringen?”
Hm, 1998 (S) 130 (MP) av dem bor (bodde) i Vingåker…
Nå, det var i alla fall 410 färre S-röster och 116 färre MP-röster än i valet 2014.

Anders Leion skriver hos DGS:

”I Expressen 4/1 beskriver Johan Hakelius på ett roande sätt hur många av oss är så kära i våra gamla åsikter att vi håller fast vid dem, också när verkligheten egentligen övertygat om att de är felaktiga och föråldrade. Det är svårt att ändra åsikt. Det är kostsamt. Man kan förlora vänner och kanske till och med försörjning. Den som ändrar åsikt är därför en större hjälte än den som envist håller fast vid sin gamla – oavsett hur verkligheten förändras. 

De som tidigt förstod att den officiellt påbjudna invandringspolitiken var ett stort misslyckande, som själva grundade sitt ställningstagande på eget faktasamlande och som därigenom kunde stå emot den propaganda som partierna producerade och DN och andra spridde, de fick betala dyrt för sitt ställningstagande, i den mån de inte bara behöll det för sig själva.”

Det var lite om rikspolitiken det – om våra kommunpolitiker hyser jag personligen snällare tankar…

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Rikspolitik

Oj då!

Var precis vad jag tänkte när jag nyss hos Nyheter idag läste den här rubriken:
Julklappen till Åkesson – nytt SD-rekord i Sentio på 29,1 procent
Eftersom jag inte är betalande prenumerant på ”tidningen” får jag inte veta siffrorna för de andra partierna.
Lär väl komma ut på annan plats vad det lider.
Och det gjorde det förstås…

Och minns ett samtal mellan två män jag hörde i går – där den ena (med ett smått elakt leende) lite undrande så där påpekade för den andre:
”Undrar hur Stefan Löfven tänker när han nu kan konstatera att ett par-tre hundra tusen av hans tidigare väljare nu finns hos Sverigedemokraterna. Hur ska han nu förklara att han bland sina tidigare sympatisörer – det fanns flera hundra tusen ”rasister/nazister?”

Vore intressant att få veta…

Liksom att jag är nyfiken på vad svenska folket anser om våra stora media – som DN – när de läser den här artikeln hos (just) Nyheter idag?