Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

18 mars 2020

Någon gång ska man ju stiga upp ur sängen om morgonen, tänkte jag nyss, där jag – alldeles för tidigt om du frågar mig – satt vid köksbordet med min frukost och stirrade ut över de gråmulna omgivningarna. Ett envist regn fortsatte sitt droppande och jag förundrades över att en molnig himmel kan innehålla så mycket vatten.

Eftersom det var tidig morgon, utan andra förpliktelser än att senare bädda sängen, ingen fru eller barn att ta hänsyn till, kunde jag unna mig nöjet att ta reda på hur mycket vatten det finns i moln. Jag vaknar, inte bara för tidigt, jag vaknar också – alltid – nyfiken.
Alltså så här är det – berättar SMHI:

”Moln består vanligen av mycket små vattendroppar. Det finns även moln som består av iskristaller eller en blandning av vattendroppar och iskristaller. 

Molndropparna eller kristallerna är så små (radie omkring 5 mikrometer) att deras fallhastighet blir mycket låg, bara några cm per sekund. Till skillnad mot de millimeterstora regndropparna eller snöflingorna, som faller mot marken med några m/s, så svävar molndropparna länge, länge.

Om vi till exempel samlar ihop alla dropparna från en kubikmeter luft i ett Cumulonimbus (bymoln, åskmoln) får vi ungefär ett gram vatten. Detta kan verka vara litet, men ett typiskt Cumulonimbus är stort.
Antag att vi har ett Cumulonimbus som är tio km högt och vid basen är en gånger en km. Volymen av detta moln är då 10 miljarder kubikmeter, och alla dess molndroppar väger sammanlagt 10 miljarder gram.
Det motsvarar 10 miljoner kg eller 10.000 ton vatten.”

Men – varför försvinner inte molnen när det regnar? SMHI igen:
Förklaringen ligger i att nya molndroppar hela tiden bildas och att ny fukt tillförs samtidigt som vatten förs bort när det regnar. Vattenångan i luften kondenserar till nya molndroppar och ny vattenånga tillkommer från omgivningen.

Jaha, tänker jag, och får en vag känsla av att en stor del av den mängden hamnar på Vingåker. I alla fall denna onsdagsmorgon.
Ansåg jag vid återpromenaden från datorrummet till köksbordet.
Där jag igen hamnade i funderingar kring det här med tidiga morgnar.

På den tiden (1960-1967) när jag körde spårvagn i Stockholm var det hur naturligt som helst (för mig alltså) att stiga upp 03.45, en snabb fika med ostmacka, en kort sväng med hunden (för att frun i huset skulle kunna koncentrera sig på sönerna som skulle till skolan och inte behöva känna stress av en hund som behövde gå ut) för att 05.11 kunna köra ut spårvagnen från vagnhallen och börja dagens nöje (jo, jag älskade att köra spårvagn/Mustanger) att ta hugade resenärer – dit de nu ville åka.

Mustang…

Efter att spårvagnstrafiken lades ner 1967 blev det gymnasiestudier och jag blev därefter kontorsmänniska mellan 08-17. Vilket inte så där jättebra passade min ”intellektuella läggning” (lite skryt där) vilket fick mig att starta min första tidning år 1973.
Så småningom blev det så att jag själv bodde i Tyresö i södra Stockholm medan redaktionen hamnade vid Brommaplan i den norra delen.
I dag är jag säker på att ”vår” Greta skulle titta ogillande på mig när jag berättar att det – varje arbetsdag – innebar en timmes bilåkande (åt varje håll) genom ett Stockholm där bilköerna på Essingeleden var synnerligen sega…

I en sådan (Opel GT 1974) färdades jag…

Så här på ”gamla dar” blir jag en smula förvånad över mig själv och att jag då var så jämrans noga med att var den som var först på jobbet. Vilket gjorde att jag ”måste” gå upp extra tidigt om morgnarna.

Numera anser jag att detta var väl ett skoningslöst sätt att börja sin dag. Till vilken nytta?
Nå, jag lärde mig så småningom att börja jobba ”hemifrån” vilket innebar att jag sakta men säkert försköt min arbetstider – till allt senare tid på dygnet. Fram emot ett avslut vid midnatt så där.

Jag är ju pensionär och behöver egentligen inte gå upp före lunch – men det har blivit så att mitt sömnbehov har minskat till runt 5-6 timmar per natt vilket i samarbete med min nyfikenhet har gjort att jag oftast sitter där vi köksbordet vid 06.30-tiden och tittar ut över ängarna mot Hacksta-Ö.
Och njuter av livet – en ny spännande dag väntar ju…

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Kan någon täppa till truten på Tegnell?

Vår statsepidemiolog Anders Tegnell, som alltså ska representera Sveriges högsta kompetens inom smittspridning, upphör inte att förvåna. I förra veckan påstod han att ”ingen vet om det är säkrare” att skolelever som rest i corona-drabbade områden hålls hemma under inkubationstiden innan de återgår till skolan. Nu för han sitt resonemang till en helt ny nivå, när han i en intervju i Expressen kommenterar det faktum att vissa företag och myndigheter låter sina anställda arbeta hemifrån för att minska risken för smittspridning. Man kan tycka att detta är något som borde glädja en epidemiolog, eftersom det är en åtgärd som underlättar för samhället att få kontroll över smittan. Men icke. Tegnell bekymrar sig nämligen över att det skapar bristande jämlikhet:

–Det finns ju en aspekt i det här som liksom handlar om jämlikhet och lite sådana aspekter också. Det är ju vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset, men inte alla. Och hur ska vi liksom få till det så att det blir på ett bra sätt så att vi fortsatt har en jämlikhet i samhället och att alla har samma chanser att liksom att hålla sig friska? Jag tycker man bör tänka igenom konsekvenserna av den typen av beslut ganska brett innan man tar dem.

Det är svårt att tro att man hört rätt.

Vilken uppgift tror Tegnell att han har i detta läge? Är det att se till att så få som möjligt sprider covid-19, eller är det att sprida smittan lite extra, så att fördelningen mellan olika yrkesgrupper blir rättvis?

Jag tillhör själv en yrkesgrupp som garanterat inte kommer att kunna arbeta hemifrån de kommande veckorna – jag är läkare. Och jag är innerligt tacksam över att det finns företagsledare och chefer som vågar fatta svidande beslut i syfte att minska smittspridningen i samhället. Tack för att ni åsidosätter era intressen, ekonomiska och andra, för att avhjälpa en situation som blir allt mer krisartad. Tack för att ni minimerar risken för att någon som riskerar att bli väldigt sjuk utsätts för virusexponering. Tack för att ni gör vad ni kan för att jag och mina kollegor på sjukhusgolvet ska slippa välja vem som ska få den sista respiratorn. Att vi har en statsepidemiolog som inte förstår vikten av er insats kan jag bara beklaga. Och jag önskar djupt och innerligt att någon snart täpper till truten på Tegnell. I det här läget är han faktiskt livsfarlig. Bokstavligen.
Malin Kim
(som du kan läsa mer av under rubriken Kulturminnet i högerspalten hos nattgöken.se)

Statsepidemiolog Anders Tegnell under press…
Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Kvinnodagen?

Till och med en internationell sådan finns det – och som infaller den 8 mars varje år. En manifestation som just inte påverkar mig själv särskilt mycket. Vad gäller ”internationella kvinnor” är mitt intresse lågt – betydligt mer levande vad det gäller nordiska kvinnor.

Vilket inte påverkar mig, har jag märkt, att undgå att känna en stigande ”antifeminism” den senaste tiden. En känsla jag tycker mig se att allt fler delar med mig.
Jag tror att denna ”våran?” känsla i stort bygger på vad vår feministiska regering har haft för sig.
Nå, fortfarande lever jag efter det kloka konstaterandet att ”Kvinnan och hunden är människans bästa vän”.

Att jag kom att hamna i den här frågan beror säkert på att jag nyss i en text av Patrik Engellau läste:
”För åtskilliga år sedan deltog jag i en debatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon förklarade att hon älskade staten ty om inte den hade funnits skulle hon ha varit beroende av en man. Att hon skulle vara beroende var utgångspunkten och då var det mer praktiskt med staten än med en levande karl som kanske snarkade och blev full.”
(min kursivering)

Men inte är väl dagens kvinnor ”ekonomisk beroende av män för sin överlevnad?” Nja, svarar jag mig själv en aning tveksamt – för jag vet inte. Dagens unga, och medelålders, kvinnor är det väl inte – vad jag förstår. Nå, det kan väl vara olika med den saken, tänker jag och gör ett skutt till Wikipedia för att se vad jag där kan lära mig om denna kvinnodag.
läser bl a:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.”

Jaha, tänker jag, och känner hur min antipati för kvinnodagen växer en aning. Av ordet socialism där…
Läser också:
På flera håll har den mist sin politiska innebörd och istället blivit en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan, i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag.

Så har det nog huvudsakligen blivit i Sverige, anar jag. Vilket bygger på lösan sand – dvs hur jag själv – och hur mina manliga vänner ser på saken. Om vi nu skulle komma på att bry oss om dagen…

MEN, bästa svenska kvinnor – vi delar – varje dag – den jämlikhet ni slåss för.