Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

Mansrollen?

Jag kanske ska börja med att framföra att jag är ingen beundrare av – feminismen. Enligt min åsikt är det där med att vi har ”världens första feministiska regering” grunden till landets förfall.
Vilket jag ser hos fler än mig – vad det gäller den tankegången.

Hos DGS (Det Goda Samhället) funderar man i samma banor vilket fått den att starta en seminarie-serie om mansrollen.
Hur mår den svenske mannen? Har den västerländske mannen tappat sin manlighet? Är det krig mellan män och kvinnor? Har mannen blivit nedvärderad efter #metoo? Gentlemannen tycks vara utrotad och mansrollen är otydlig och kanske borttappad.”

Vill du få mer information om seminarieserien kan du klicka här.
Där finns också ett par intressanta kommentarer att ta del av.

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård

En smula utanför…

I fredags e m var jag och Madame inbjudna till en mycket gammal god vän (manlig sådan) som vill fira sin 85-årsdag tillsammans med en liten grupp vänner. Nio stycken var vi förutom födelsedagsbarnet och hans fru.
Vänskaran var väl i genomsnitt några få år yngre än jubilaren.
Samtliga – utom jag då – kan beskrivas som Vingåkersbor sedan mycket länge. Även Madame.
Några rent av ”infödda”…

Ett av mina smått udda intressen är att studera grupper. Ett intresse som på 80-talet väcktes av en svåger som var psykolog som jag fann mycket stort nöje att lyssna på. Och diskutera med.
Vilket fått med sig den saken att i min bokhylla finns många böcker som berättar om ”människor och hur vi beter oss” – för att göra det lättare att förstå vad böckerna handlar om.

Vad gör då en – en grupp något till åren komna – pensionärer?
Uppriktigt sagt har jag just ingen som helst tidigare erfarenhet av den saken – men den här gruppen pratade länge, gärna och utförligt om – sjukdomar och mediciner av olika slag.
Mitt intryck blev att man på visst sätt ville bräcka varandra…
När detta ämne var gediget uttömt övergick man att prata om ”gamla Vingåkersbor” och deras levene och lustiga lokala situationer för ”länge sedan”. Och om alla det tidigare affärerna som nu är nerlagda.

Emellanåt kom resor på tal för ett par av vännerna skulle nu i februari göra en resa till Goa (Indien för den som inte vet) och givetvis hade ett par av de andra redan varit där och ville gärna få berätta om det.

Det rådde ingen som helst tvekan om att de övriga hade en förträffligt rolig och trevlig stund. De hade ju ”kul och gemensamma saker att prata om” där samtliga hade mycket god kännedom om det man pratade om.

Så här efteråt funderar jag lite kring det där att det bara var två personer i gruppen som satt tysta – jag och födelsedagsbarnet.
Man kan ju finna det en smula märkligt att han inte (just inte någonting) deltog i det livliga samtalet. I hans fall beror det nog på att han är en långsamt tänkande person och har därför aldrig får en chans att delta i snabba meningsutbytande samtal.

Jag satt förstås tyst av anledningen att jag inte hade minsta sak att säga om Vingåker förr i tiden eller kände namnet på någon av de omtalade. Det vara bara ett par av de övriga som tidigare kände till min existens så de andra vände sig inte till mig med ett försök att få ta del av vad jag – möjligen – kunde ha för åsikter kring det de pratade om. Eller annat…
Dessutom kändes det alltför futtigt att försöka bryta in bland ”sjukdomarna” med jag i slutet av förra året – faktiskt med framgång – avslutat en två månader lång behandling mot nagelsvamp.
Och en som bara varit sjukskriven en gång i livet (oktober 1967) kan en sådan här gång bara luta sig tillbaka och lyssna.

En kort stund fick jag en svag tanke om att bryta in och ställa frågan ”Men hörni – vad tycker ni om lokalpolitiken i Vingåker då?”.

Men – förstås – så gör man inte på sin goda väns stora dag…

Kommentar:

Hm Bjarne,
en intressant iakttagelse du beskriver som jag själv också funderat över en del. Kaffekalasen med min närmaste husgemenskap bestående av  idel 80-plussare förlöper mestadels så som du beskriver. Egentligen inte att förvåna sig över då gruppen oftast av varierande skäl avskrivits av övriga medborgare.
Desto trevligare och mer givande är det då i det cafégäng jag några gånger i veckan deltar i tillsammans med en  jämnårig fd arbetskollega.
I en källarlokal vid Odenplan samlas vid olika tider under veckans alla dagar ett frukostgäng, kaffegäng och samtalssugna människor. 
De flesta i produktiv ålder med allehanda yrken, politisk uppfattning och partitillhörighet. Under någon timme eller mer ventileras samhälleliga spörsmål samtidigt  som åsikter bryts. Alltsammans under tiden som man med dryck och tilltugg bidrar till caféägarens fromma för sin verksamhet.
Uppskattat inslag är när vi till åren komna deltagare med vår erfarenhet kan komplettera. korrigera och berätta hur det i själva verket var på den tiden det begav sig.
 ”Det goda samtalet” förs sannolikt bäst i en grupp med blandad sammansättning av ålder, politisk tillhörighet och yrkeserfarenhet.
Var i Vingåker skulle man kunna föra sådana samtal?
Åke

Kategorier
Bjarne Wilmarsgård Media

Om ironi och satir…

Om jag nu i förra inlägget här medgav min förtjusning över människor som har humor – vill jag även tillstå att jag är i lika stor grad gillar – ironi och satir.
Begåvad och bra sådan vill jag förklara.
Om du nu – på nattgöken.se – har läst om min beundran för Jens Ganman så är han i mina ögon en mästare vad gäller båda de sakerna. Vilket har fått med sig att han är en – kanske den enda – av husgudarna hemma hos mig…
Vilket i sin tur har fått den påverkan att jag varje morgon tar mig in hos Facebook i en förhoppning om att han har publicerat ett nytt inlägg.
Jens Ganman är beroendeframkallande!

Jag antar att jag inte är ensam om den saken -för Jens Ganman har när jag skriver dessa rader – 38 818 ”följare” – som du lika väl kan kalla ”prenumeranter” (Kuriren har 9000) och förmodar jag – ett stort antal fler läsare i form av sådana som läser vad han skriver men inte har anmält sig som – stadiga följare.

När Ganman i går avslöjade att han av tidningen Fokus tilldelats utmärkelsen ”Årets Svensk” strömmade gratulationerna genast till.
Just nu har 6700 personer givit honom ”tummen upp”, 807 har kommenterat vad han skriver och inlägget har 617 delningar.

Jens Ganman, är väl hos ”Gammelmedia” lika populär som Jimmie Åkesson på en Nobelmiddag. Eftersom han ständigt ger dem smisk för att inte göra sitt jobb.
Ganman bor i Östersund, och Östersundsposten har förstås fått ta emot gliringar för den saken. Ortstidningen gör vad den kan för att ge tillbaka – men förlorar varje gång.
Titta på Ganmans tröja, och så skänker du en liten tanke åt Östersundspostens redaktions håll. (Östersundsposten – gör dig dum i huvudet)
De är ju inte dummare än att de förstår att den här bilden kommer att ses av många tusen fler än de som (bara) ser den på Facebook.
Måste svida en aning.
Tufft – tänker jag!
Och kan också lite beskriva varför jag prenumererat på Fokus sedan tidningens födelse.